Den 17/1-2012

Märklig känsla!!

Ibland sitter jag och bara förvånas över hur människor beter sig mot andra.
Idag har jag med omsorg valt mina vänner, inte mina bekanta men mina vänner som jag har nära mig.
Ibland har det tagit lite väl lång tid att komma fram till olika slutsatser. Jag har blivit sårad och ledsen över människors beteenden. Jag har "väntat" ut och trott att det blir bättre...
Märkligt att man inte sätter ner foten direkt i vissa fall.
Jag tänkte skriva om vissa saker som lämnat fula fotspår..

Jag började på en föräldragrupp med mitt första barn, där var det en mamma som jag kände att jag fick jätte bra kontakt med. Tiden gick och vi umgicks, våra barn fick utvecklas tillsammans. Hon berättade för mig om sin tid i skolan då hon blev mobbad och utstött. Hon berättade hur det hela fortsatte när hon kom in på högskolan, hur hennes närmsta vänner förrådde henne och stötte ut henne. Jag tycka synd om henne, det borde jag nog kanske inte gjort...
Desto mer hon öppnade sig för mig, desto mer kommentarer till både mig och min son kom.
Hennes dotter hade kolik och min son var en riktig sjusovare och livsnjutare.
En dag sitter vi och fikar i hennes trädgård. Och så säger hon så här
- Om du får barn igen så hoppas jag verkligen att du får ett barn med kolik, för du vet ju knappt hur det är att ha barn för att din son aldrig skriker.
Jag blev chockad och svarade henne
- Tror du att jag önskar dig en hemsk förlossning, där du inte vet i fall ditt barn överlever eller inte. och att du inte får träffa ditt barn på nästan 6 timmar? Det är klart att jag inte önskar dig det...
Hon svarar med att hon ber om ursäkt men att hon tycker att det känns så jobbigt att min son är så snäll och att hennes barn är så skrikig. Tiden går, jag tror att jag lägger det bakom mig, men hela tiden finns kommentaren där. Varje gång Min son gör framsteg så ser jag hur svartsjukan finns där. Men så dum som jag är säger jag inte så mycket mer utan jag börjar ta avstånd.
Idag Ångrar jag att jag inte sa det till henne. Hon går i sin ovisshet och tror att hon är lite bättre och förstår inte hur hennes kommentarer ständigt sårar och irriterar.. Jag slutade höra av mig, jag slutade finnas där.. allt bara för att jag vet att hon blivit mobbad och ville på något sätt inte såra hennes så som hon sårat mig. Konstigt eller hur!! Sedan så hände det ju självklart mer saker men det får bli osagt här..